Min första tid efter dådet

Den bitande kylan tränger upp genom mina dova fötter. Endast någon timme har gått sen det hände, det värsta jag någonsin hade kunnat tänka mig. Männen hade dödat alla, liksom vilddjur hade de kastat sig över mig och mina käraste.

Jag går sakta bakom släden medan den pudriga snön ligger oberörd under mina viktlösa steg. Elsalills snyftningar och hästens tunga steg i snön är det enda som bryter den stilla, sorgsna tystnaden. I mig växer en bottenlös sorg och ilska fram, det är det enda som får mig att fortsätta framåt, steg efter steg. De fåtal människor vi möter på vår färd går med sänkt huvud, ryktena har spridit sig och nyheten om Solberga prästgård har nu nått allas öron. Det känns som att sorgen ligger över hela Bohuslän, som att vinterfåglarna sjunger för alla offers förlorade liv och som att snöflingorna vill trösta mig när de fallande smeker mina livlösa kinder.

Efter en lång resa närmar vi oss äntligen Torarins trånga träkoja. Mina ben ger snart vika och när jag känner lukten av brasan som smattrar inne hos Torarin är jag på min bristningsgräns. Men den vanligtvis hemtrevliga röken påminner mig nu bara om den som tog kål på det sista inom mig. Den röken som fyllde mina lungor och som jag fortfarande känner smaken av.

Bilder från tidigare tränger igenom den tjocka dimman av chock som fortfarande finns kvar i mitt sinne. Jag ser hur en av de maskerade männen tränger igenom sin långa kniv genom husmodern och snittar upp henne som ifall hon vore en av slaktkalvarna. Känslan av det kalla bladet mot min hud får mig att rysa och obehaget växer. Genom en oförklarlig känsla förstår jag att lilla Elsalill har samma tankar inom sig i samma stund. Allt jag vill göra är att hålla om henne, säga att jag är okej och att jag ska göra allt i min makt för att ge de satans männen vad de förtjänar.