Spökrådet

Mörkret hade precis lagt sig och jag kunde precis urskilja siluetterna som satt runt det mörka träbordet. De få stearinljusen på bordet var det enda som gav ljus till det dunkla rummet. Stämmorna från personerna runt mig var utan styrka och ton, de lät mer som dova stön. Utanför ven vinden och jag såg ned på mina händer och knän som skakade av kyla. Kölden hade varit konstant sedan dådet och påminde mig torterande om vad som hade hänt på Solberga prästgård. De tysta viskningarna upphörde när dörren till den övergivna stugan öppnades. In steg en man med sönderbrända och nedblodade kläder, djupa skärsår lyste klarrött över hela mannens kropp. Han var mager och likblek, men i hans livlösa ögon lyste ett hat och en ilska, starkare än någon stjärna jag någonsin sett. Stämningen var spänd, alla undrade vad som nu skulle ske, ingen hade någonsin sett Herr Arne på detta vis.

Herr Arne tog ton,

- Vet någon här vem som har skadat oss på detta vis, den talar ut nu!

Viskningarna susade runt mig och tystnaden var påtaglig, stämningen var så tjock att man kunde skära i den med kniv. En av drängarna ställde sig upp och svarade,

- Det måste vara fattiglappen Torarin, du såg väl hur han tittade på din kista med penningar den kvällen vi alla berövades våra liv? Vem skulle det annars vara?

Många av drängarna och pigorna stämde in, suset upptog medan jag chockat såg på Henning som just talat ut, hur kunde han tro något sådant? Jag hade ju sett Torarins blick när han hämtade Elsalill från prästgården, han skulle aldrig kunna göra något sådant. Henning var en av de stöddigaste på gården och det verkade som att hans attityd hade följt med honom ner i graven. Jag såg på hur han satt självgott och njöt över hur smart han var, medan pigorna berömde honom med uppmuntrande ord. Men jag var säker på min sak, Torarin hade allt för god själ för att kunna göra något så ont, det hade jag känt redan den första gången jag träffade honom.

Herr Arne avbröt mina tankar,

- Anne, jag ser att du tänker på något. Berätta för oss, du som är så skarp i sinnet.

- Det kan inte vara Torarin.

Pigorna och drängarna vände sin uppmärksamhet mot mig.

- Han är alldeles för god för det, männen som gjorde detta är utan själ. Jag svor att jag skulle hitta mördarna och hämnas för vår skull, därför kommer jag hjälpa Elsalill att se vem som har gjort detta och ge de hemska männen vad de förtjänar.

Herr Arne mjukade lite i sitt ansikte och nickade svagt till mig.