Jag satt stilla i det dunkla rummet och såg på min förrädare, han stod lutad över min älskade fostersyster och såg ned på henne med ett hån i blicken. Aldrig hade jag varit så uppfylld av hat, det brann i mig, men jag kunde icke göra något. Hur en ensam människa kunde bringa fram sådana känslor hos mig var oförklarligt, men han fick mig att vilja göra alla de värsta synderna. Att dräpa den man som satt framför mig hade inte varit något problem, bara inte lilla Elsalill hade bedårat sig så i honom. Jag såg dock nu i hennes ögon att hennes uppfattning om sir Archie hade förändrats. Hans ord om dådet på Solberga prästgård högg som knivar i Elsalill, hon försökte värja sig för hans beskrivning av mördandet på hennes kära familj, men till slut gav hon upp och avbröt honom inte mera. Jag såg att han njöt av att se jungfru Elsalill lida och förklarade så utförligt han kunde om han och hans mannars tillvägagångssätt.
Mitt hjärta frös i takt med hennes och jag hörde henne tankar, "Vad har jag velat göra? Har jag varit galen och älskat den, som mördat alla de mina? Må Gud förlåta min synd!"
Hans röst påminde mig om kvällen då det skedde, röken fyllde mina lungor på nytt och skriken ljöd återigen i mitt huvud. Jag började inse vad som nu skulle hända, en människa som han skulle aldrig längre ge nåd åt Elsalill, något hemskt skulle ske. Bortom väggarna hörde jag de knektar som i uppgift hade att gripa sir Archie, oroliga röster rörde sig runt hela värdshuset.
Elsalill satt stilla, sorgen var alldeles för stor för henne, hennes lamslagna kropp såg ut att snart falla ihop. Hon reagerade knappt när sir Archie hastigt grep tag i henne och lyfte upp henne framför sig själv som en mänsklig sköld. Jag flög upp, snabbt förstod jag vad som skulle hända, jag skulle aldrig någonsin kunna låta det ske.
Sir Archie sprang genom källarsalen ner mot utgången, men knektarna som voro utsatta att vakta dörren fick inte chans att bruka deras spjut med risk att såra jungfru Elsalill. Jag begav mig efter dem, i hopp att hitta en räddning åt Elsalill. Jag kände de fria vindarna smeka mina döda axlar och förstod att jag nu inte var långt ifrån utgången. Jag såg nu sir Archies ryggtavla och hur han obekymrat rusade förbi spjut efter spjut med Elsalill som sköld. Men i samma tillfälle som jag tog nästa trappsteg såg jag hur Elsalill sträckte sig efter ett av spjuten och styrde det mot sitt bröst. Jag kastade mig fram i hopp att stoppa spjutet från att tränga in i Elsalills unga hjärta. Men min livlösa arm kunde inte göra något motstånd och det sylvassa vapnet trängde igenom hennes bleka hud, rakt in i hennes hjärta. Men spjutet hade en sådan kraft att det sedan fortsatte igenom Elsalill och begravde sig i hennes rövares kalla, onda hjärta.
Tiden stannade upp, sir Archies ögon spärrades upp av förvåning och smärta. Hans ansikte förvreds i ett plågat uttryck, medan han tungt föll på knä med Elsalills tunna kropp hängandes på spjutet. Vakterna slogs av en chock och alla stannade upp i sina rörelser. I takt med att den man som berövat mitt liv förlorade sin livskraft fick jag frid i mitt hjärta. En omslutande värme omfamnade mig och jag kände hur mina ögonlock tyngdes ner. Det var som att jag inte sovit på hundra år och mina ögonlock kändes som tegelstenar. Jag hade äntligen hittat ett lugn och en frid i min själ, nu kunde jag äntligen få ro i min grav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar