Sir Archies hemska flykt

Jag satt stilla i det dunkla rummet och såg på min förrädare, han stod lutad över min älskade fostersyster och såg ned på henne med ett hån i blicken. Aldrig hade jag varit så uppfylld av hat, det brann i mig, men jag kunde icke göra något. Hur en ensam människa kunde bringa fram sådana känslor hos mig var oförklarligt, men han fick mig att vilja göra alla de värsta synderna. Att dräpa den man som satt framför mig hade inte varit något problem, bara inte lilla Elsalill hade bedårat sig så i honom. Jag såg dock nu i hennes ögon att hennes uppfattning om sir Archie hade förändrats. Hans ord om dådet på Solberga prästgård högg som knivar i Elsalill, hon försökte värja sig för hans beskrivning av mördandet på hennes kära familj, men till slut gav hon upp och avbröt honom inte mera. Jag såg att han njöt av att se jungfru Elsalill lida och förklarade så utförligt han kunde om han och hans mannars tillvägagångssätt. 

Mitt hjärta frös i takt med hennes och jag hörde henne tankar, "Vad har jag velat göra? Har jag varit galen och älskat den, som mördat alla de mina? Må Gud förlåta min synd!" 

Hans röst påminde mig om kvällen då det skedde, röken fyllde mina lungor på nytt och skriken ljöd återigen i mitt huvud. Jag började inse vad som nu skulle hända, en människa som han skulle aldrig längre ge nåd åt Elsalill, något hemskt skulle ske. Bortom väggarna hörde jag de knektar som i uppgift hade att gripa sir Archie, oroliga röster rörde sig runt hela värdshuset.

Elsalill satt stilla, sorgen var alldeles för stor för henne, hennes lamslagna kropp såg ut att snart falla ihop. Hon reagerade knappt när sir Archie hastigt grep tag i henne och lyfte upp henne framför sig själv som en mänsklig sköld. Jag flög upp, snabbt förstod jag vad som skulle hända, jag skulle aldrig någonsin kunna låta det ske.

Sir Archie sprang genom källarsalen ner mot utgången, men knektarna som voro utsatta att vakta dörren fick inte chans att bruka deras spjut med risk att såra jungfru Elsalill. Jag begav mig efter dem, i hopp att hitta en räddning åt Elsalill. Jag kände de fria vindarna smeka mina döda axlar och förstod att jag nu inte var långt ifrån utgången. Jag såg nu sir Archies ryggtavla och hur han obekymrat rusade förbi spjut efter spjut med Elsalill som sköld. Men i samma tillfälle som jag tog nästa trappsteg såg jag hur Elsalill sträckte sig efter ett av spjuten och styrde det mot sitt bröst. Jag kastade mig fram i hopp att stoppa spjutet från att tränga in i Elsalills unga hjärta. Men min livlösa arm kunde inte göra något motstånd och det sylvassa vapnet trängde igenom hennes bleka hud, rakt in i hennes hjärta. Men spjutet hade en sådan kraft att det sedan fortsatte igenom Elsalill och begravde sig i hennes rövares kalla, onda hjärta.

Tiden stannade upp, sir Archies ögon spärrades upp av förvåning och smärta. Hans ansikte förvreds i ett plågat uttryck, medan han tungt föll på knä med Elsalills tunna kropp hängandes på spjutet. Vakterna slogs av en chock och alla stannade upp i sina rörelser. I takt med att den man som berövat mitt liv förlorade sin livskraft fick jag frid i mitt hjärta. En omslutande värme omfamnade mig och jag kände hur mina ögonlock tyngdes ner. Det var som att jag inte sovit på hundra år och mina ögonlock kändes som tegelstenar. Jag hade äntligen hittat ett lugn och en frid i min själ, nu kunde jag äntligen få ro i min grav.

Straffet får bli hans samvete

Det dilemma kära Elsalill har utsatts för är något av de vidrigaste som finns. Att välja kärleken och rikedom eller det val som egentligen är - enligt mig - etiskt rätt men som inte ger lika goda konsekvenser. Det vanligaste uttalet är att kärleken övervinner allt, men stämmer det när kärleken har mördat hela din familj och berövat din framtid?

Det jag minst av allt vill, är att förminska Elsalills känslor, men jag börjar undra ifall den kärlek hon känner för Sir Archie verkligen är äkta. Kan kärleken grunda sig på något annat, har Sir Archie endast goda avsikter för Elsalills framtid? Herr Arne rådde mig alltid att gå på min magkänsla, men detta scenario splittrar mig. Varje gång någon sida i mig överväger, uppkommer nya resonemang som får mig att tveka igen.  Ifall hennes val blir att följa med Sir Archie, kommer det att hjälpa henne? Jag tror inte att någon rikedom kan få henne glömma vad han har gjort henne, och att hon lever med sin familjs mördare kommer alltid att finnas kvar i hennes samvete. 

Elsalills moraliska kamp är svår, kan det vara rätt att låta honom gå utan några som helst konsekvenser? Den rätta handlingen vore att låta Sir Archie arresteras, på grund av allt det hemska han har utsatt henne och hennes kära för. Han kan inte ha en god själ som kan göra något sådant förfärligt. Men att Elsalill ska behöva se sitt livs kärlek avrättas och behöva lida ytterligare kan inte vara rätt mot henne. Alltså tror jag det bästa hon kan göra är att låta honom gå och det straff han får är det samvete han behöver leva med resten av sitt liv.

Spökrådet

Mörkret hade precis lagt sig och jag kunde precis urskilja siluetterna som satt runt det mörka träbordet. De få stearinljusen på bordet var det enda som gav ljus till det dunkla rummet. Stämmorna från personerna runt mig var utan styrka och ton, de lät mer som dova stön. Utanför ven vinden och jag såg ned på mina händer och knän som skakade av kyla. Kölden hade varit konstant sedan dådet och påminde mig torterande om vad som hade hänt på Solberga prästgård. De tysta viskningarna upphörde när dörren till den övergivna stugan öppnades. In steg en man med sönderbrända och nedblodade kläder, djupa skärsår lyste klarrött över hela mannens kropp. Han var mager och likblek, men i hans livlösa ögon lyste ett hat och en ilska, starkare än någon stjärna jag någonsin sett. Stämningen var spänd, alla undrade vad som nu skulle ske, ingen hade någonsin sett Herr Arne på detta vis.

Herr Arne tog ton,

- Vet någon här vem som har skadat oss på detta vis, den talar ut nu!

Viskningarna susade runt mig och tystnaden var påtaglig, stämningen var så tjock att man kunde skära i den med kniv. En av drängarna ställde sig upp och svarade,

- Det måste vara fattiglappen Torarin, du såg väl hur han tittade på din kista med penningar den kvällen vi alla berövades våra liv? Vem skulle det annars vara?

Många av drängarna och pigorna stämde in, suset upptog medan jag chockat såg på Henning som just talat ut, hur kunde han tro något sådant? Jag hade ju sett Torarins blick när han hämtade Elsalill från prästgården, han skulle aldrig kunna göra något sådant. Henning var en av de stöddigaste på gården och det verkade som att hans attityd hade följt med honom ner i graven. Jag såg på hur han satt självgott och njöt över hur smart han var, medan pigorna berömde honom med uppmuntrande ord. Men jag var säker på min sak, Torarin hade allt för god själ för att kunna göra något så ont, det hade jag känt redan den första gången jag träffade honom.

Herr Arne avbröt mina tankar,

- Anne, jag ser att du tänker på något. Berätta för oss, du som är så skarp i sinnet.

- Det kan inte vara Torarin.

Pigorna och drängarna vände sin uppmärksamhet mot mig.

- Han är alldeles för god för det, männen som gjorde detta är utan själ. Jag svor att jag skulle hitta mördarna och hämnas för vår skull, därför kommer jag hjälpa Elsalill att se vem som har gjort detta och ge de hemska männen vad de förtjänar.

Herr Arne mjukade lite i sitt ansikte och nickade svagt till mig.